Lovikkalängtan

Jag är inte verksam i rätt dimension.
Ej heller hemma i materialismens halvpsykotiska shoppingvärld.

Det finns en antagbar förklaring till att det då och då infernaliskt kliar mellan mina skulderblad.
Vingarnas tillbakahållna lokalisering. Utskottens porer som önskar ta sig igenom hudlager och bilda dessa transparenta utskott, tänkta vingslag.

Visst. Jag beställde två svindyra lampor och betalade via VISA på modernaste vis för inte många dagar sedan.

Men söker alltjämt efter vackra tyger. Svepande tillskärning.

Och Bubblan jag alltjämt vistas i. Jag hör, jag känner, jag är ett obotligt såll, mottaglig för människors andetags innehåll. De ord som bäst uttrycks i ögonblänk. Läppars krökning. Nackens krökning.

Jag älskar ut i förbannad kosmos. Överväger Alvish Kidnappning.

"Jag är halv dig förutan."

Halvt fördold bidar jag min tid. Och inget-inget-ingen har ännu kommit i min väg, berört de där killande utskotten, anat dimensioner som enbart i sällsamma stunder behagar exponeras.

Jag är inne i ett tillstånd som börjar anta en mer varaktig form. Dock inte menat att det skulle vara ett för-all-framtid-permanent sådant.
Jag utvecklar stänk av självkännedom.
Möter.
Och lessnar efter x antal timmar. Go away. Kom kanske eventuellt tillbaka en annan dag. På lånade timmar. Jag är inget offer. Tror att denna närhetsform på många sätt passar mig just nu i denna period av mitt liv.
Och lite krasst:

Separation. Underutvecklad förmåga hos mig. Stanna hos mig alltid eller far åt helvette - utan att jag för den skull avskyr, eller tycker mindre om den människan.
Du har ett värde, om än med bästföredatum.
Och...
Det ÄR ett synnerligen allvarligt projekt att ingå i en seriös relation. Även om längtan dithän vibrerar.

Jag gick och vann ett förstapris just i ett tema som berörde detta. Att på ett vis förlika sig med att leva solo. Och vägen dit, att gradvis acceptera. Livsvärdet ej förminskat på grund av den slags vägval. Mata duvor. Försjunka i betydelsefull litteratur. Äga sin egen tillvaro. Nästan allt har en prislapp. Eventuell med visst mått av avbetalning.

Arbete
* Någon ställer in per automatik Kanalen "Jag mår dåligt-jag kommer att dö-ni kommer att ta livet av mig."
Svar: byt kanal, please.
* Jag vill prata med jourläkare.
Svar: no way. Han har viktigare saker att göra än att lyssna på ditt onda knä och din andnöd som du relaterar till den nta Läskiga Medicinen som vi, enligt dig, påtvingar. Och som enligt oss "proffs" anser att du behöver för att chilla ner.
Conclusion: jag är ett sadistiskt jävla monster.

*En annan flåsar upp Ångest inför måltid. Hyperventilerar och gråter. Rusar iväg från tallrik. Vi stoppar rusningen, lägger ingen större notis av ångesten utan kommer konkret-praktiskt med: "glöm inte att ställa undan tallriken efter dig."
Respons: "Jahaaa..."
Resultat: Ångestsaken sätter sig och börjar äta. Renskrapad tallrik.

Jag.

En dag i taget.
Ett slags mantra som jag börjar bli en fena-light på.
Min lilla familj och mitt yngel. Jag värderar var dag för just det den bjuder på. Och spar dessa likt en investering i livsbankernas bank.

Klockan är snart Askungen-slagen och jag inväntar rasslet i ytterdörren. Visst finns beredskap, men jag bör tygla mig. Min unge är snart 16 år fyllda, på god väg mot ett gryende vuxenliv. Så kort är denna tid, sett i ett vidare perspektiv. Kylskåpet durrar i maskineriet. Värmeljusens brinntid på fyra timmar är till ända. Min trygghetsbädd väntar, men jag drar ut på denna natt ännu ett tag.

Hud. Hunger. Viss längtan, ändå fullkomligt tillfreds med min egna ensamhetstillvaro på egna villkor. ensam är...inte nödvändigtvis förknippat med ledsamhet. Bara det att det ibland kan kännas förrädande lockande att åka och storhandla. Välja godaste osten, bästa brödet. Tänka ut tillagning av maträtter. och så alla dessa gemensamt tända ljus.

Innan något förändras radikalt i mitt liv vill jag realisera min dröm: en läsfåtölj. Modell äldre, tillräcklig i omfång för att kunna luta sig tillbaka med stöd för lilla kalluffsen, kunna dra benen samman under sig och ändå ha gott om bekväm plats. Vila armarna mot armstöden. och så den där behaglig bakom-belysningen.

Pågående läsverk: JRR Tolkiens Silmarillion.

Denna fredag är guld. Bättre än Gunde Svans alla bravader. Jag har energi. Jag har glädjen med mig. Morgondagen bjuder på hardcore-danspass med efterföljande endorfinutsläpp a la Tjernobyl. Kvällen något oförutsägbar. Söndagen upp i ottan för att frivilligt bege sig ut i låååånga skogen med varma chokladen i termos.
Knirr.
Fingrar i värmande vantar.
Icket ensamma steg.
Gå-gå-gå.
Gå lite till.
I någons Hemma - värme-väntande.
Halluuuuja-moment.

Fabulösa Fredag.
Strosat omkring på sagolika Coop och plockat på mig varor-dyrbara. Kanske inte prismässigt. Idag satt en kvinnlig kollega av det mer androgyna rättframma sättet och sööög i sig en ruta av en sådan där finare slags choklad innehållande chili och granatäpple, omhuldat av den där 70%-iga kvaliteten.

" Vem fan behöver knulla när man får detta i munnen?".

Pilsk. Rätt av.

Och vad gör jag? letar febrilt på Coopen efter denna kaka av extas, men icket. Och inte delade hon med sig heller. Heyy... här får du en bit av min orgasm.... tippad utgång.

Ta och stuva sommarpicknickskorgen full med längtansföda, dra mig i håret till där för avsedd plats. Bred ut filten och släpa mig där upp på.
Innan morgondiset skingrat sig. Helst.

Sicket konststycke. Homemaid by me. Och dom håller. Vareviga hemmakattskväll åker dom på. Jag återlärde mig konsten att skapa under sommaren 2008, då min tillvaro gick ut på att tygla högtrycket i hjärnan, oförmågan att se en ände på dagens timmar. Med garntråden löpande mellan mina fingrar började tankarna löpa linjärt. Vackert.

Birgitta i sin lilla butik välkomnade mig. Satt intill och bara satt. Andades jag-finns-här och fläta på, varv för varv.
"Du har känslan i dig."
Och gav mig sitt privata nummer: call me anytime.

Jag är i afton en mycket sammanhållen varelse. Marorna håller sig i schack. Och nattens mörker är ingenting annat än en mycket bra famn att vara i.

Min granne är inte uthållig. Tack.
Ett sms innehållande dejt-löfte och vipps så är jag solo igen.

Jag tvekar mellan att hålla mig högst allvarsam eller att lägga seriösa hatten på där för avsedd plats. Nå, det visar sig. Dagarna går. Och en resa till andra sidan jordklotet kunde nog inte ha kommit lämpligare, då med mig kvar på denna sida glob-bollen. Det är underligt - eller inte - hur vissa människor är som efterlängtat sällsynt söta sockerbitar. Fastnar i hudcellernas innersta membran utan att man har den ringaste aning om hur fanken dom ålade sig in där. Eller... jag vet nog. Min svaghet för äventyr. Min vurm för närkontakt av sjunde graden. Leken.

Idag kan jag andas igen. Jag har återfått förmågan att tänka en påbörjad tanke hela vägen ut till sitt någorlunda kloka slut. Jag är i min tillvaro, rubbad men ändå intakt. Tystnaden som svepte in som den där svallvågen efter Cinderellafartygets framfart i Stockholms innerskärgård kan jag leva med. Och den känns till och med riktigt okej.

En kopp kaffe innan jag börjar skriva:



Så.

Bloggtorkan har svept in i mitt hus och i skrivande stund står grannen intill och hotar att STRIPPA om jag inte fullföljer att skriva detta inlägg.
Och jag skriver så det glöder i tangentbordet, för en åmande-ålande granne i bäbisdräkt vill jag inte se. Inte ni heller. Jag lovar.

Jag är i ett lugn.
Telefonen har tystnat sedan igår ungefär. Två kosmolitiska skeenden sammanföll. Och krafterna är ense. Retirement is indeed needed. Fatta.

En planet lättade till puppinupp-paradiset Thailand på två blå minuter.
Den andra farkosten gapade och svalde för mycket syra.

Och jag bara ler.

Jag har sett det förr. Jag har vetat det lång tid innan de två ens anade.

Och jag är kvar, intakt, som den ensamma blomma i rymden jag blivit.

Jahapp. Då var det slut mellan oss.
Nästintill sextio DVD:filmer senare ryms inget annat än just Barnaby i mitt chiliröda plåtskåp.
Och nu ska Kommisarie Lynley ersätta den oersättlige. Detta svider i mitt lilla hardcore-heart.

Hade inte DVD-fodralen varit så fyrkantiga hade Mister Cop gärna fått rymmas in my bed.

Min första etapp i Blonderingsinredningsplanerna.
Får lite Jokkasjärvi-Ishotellskänsla.



Fiiiii Faaan vad snygg den är. Svindyra hundralappar men värd varendaste trådjävel.

Jaha.
Jag som trodde att jag var på väg att bli immun. Den slags immunitet som gör att varje steg, vartendaste andetag tror vara under den där bedrägliga KONTROLLEN.

Och så kommer Lilla Spöket Laban in. Rasslar med sina lätt skrämmande kedjor som skrämmer slag på den sötaste av alla spindlar och dammtussar i Slottet Godmorgonsol.

Jag vill förtydliga att den där immuniteten icket är förknippad med någon form av själslig död. Nejdåååå. Bara lätt andningsnöd. Hudfeber. Magfrossa. Nackhår skönt i ståfräsända.

Vad göra?
1) Uppbringa allt förnuft som finns att ropa in på Tradera eller för den delen Blocket.
2) Blunda-alltså-finns-det-inte.
3) Gilla läget.

Alla tre funkar lika bra. Mohaaahaaaaa.

Eva har en veranda. Frostig skir skog bortom öppet litet landskap. Och stjärnor i guldskimmer.



Jag tror det finns änglar i Betlehem.

Annars: golvknirret. den öppna spisen med aldrig falnande eld.

Och..... Christer - Fucking - Petterson. Han gör så att man den ena stunden blir lätt euforisk för att sedan få ett stycke Jag att på en millisekund tippa från rättuppsittande till horisontalt stupsovande läge. Jag lär mig aldrig.

Brrrrp.

Jag har bönat och bett Han-Däruppe att stänga av FLÄKTJÄVELEN: säg mig the meaning of Blåst? Jag glömde för ett ögonblick bort min annars så strävsamma filosofi att vädret ej går att påverka, därför ej grymmas över det. Men det finns gränser även för skitväders-jag.

Istället ägnar jag mig åt att med full kontroll besvara följande lilla lista.

Nöjd med: Mitt nyss avslutade arbetspass. Glider runt som en fullfjädrad arbetsledare. Folk lyssnar och jag klarar tydligen av att fatta rätt obekväma beslut på delvis instinkt och en gnutta erfarenhet.
Idag: ...lyssnar inga vädergudar...heller.
Skor: Drömmer om och spanar efter dom-där stövlarna/bootsen.
Dricker: Te: kanel, russin och nåt annat. Duger.
Borde: Rensa och kasta vissa utvalda saker ur min klädkammare. Och ta mig för att köpa den där Trisslotten som ger femtitusen-i-månaden-i-femtio-år.
Äter: Vad fan?? Inget just nu. Men har intagit vegetarisk panpizza a la Landstingets recept. helt godkänd. Plus en mycket slimmad bit mörk men ej besk chokladbit. Eller tre.
Kläder: As we speak: fluffmjukisar i grått, majjsnattlinne i gråttåvittrandigt med sånna smala axelband. Hemstickade raggsockor i allsköns färger. Och bejbirosa luvtröja.
Läser: JRR Tolkiens "Silmarillion". Hur världen bakom-innan världen kom till innan Midgård. Ger en tranceliknande känsla där vart ord bör vägas på gullskålsvis. Mäktig. Och så varde Alverna.
Gör gott: Min sistfödde i balans, i kontaktbarhet, med hoppfullhet, matad med äkta Norrlandsluft under jullovsveckan.
I kylskåpet: Lime. Morötter. God ost med smak. Paprikor. Mjölk-till-morgonkaffet. Ägg och kaviar.Avocado och röd lök.
Sover: Med mina kuddar och täcken. Haft några nätter utan det obligatoriska uppvaknandet i vargtimmen - kissnööödig å törstig å sen somna om.
Senaste inköp: Ett par jeans. Två klänningar. Två koftor, söta som smörsockerpuder.
Funderar på: En del...ähhhm... logistik av det lite mer wacko slaget. Nästa steg i projekt-blondera-mitt-maharadjahem. Jord, silver, kristall, guld och mörkt slitet trä.
Längtar: En anings. Jävulskt. Lagomt. Omvartannat. Är man störd så är man.
Minnesvärdhet: När jag blir liknad vid något så utomjordiskt som En Mycket Ensam Blomma i Rymden. vackert.