Lovikkalängtan

Jag offrade mitt intellekts nyfikenhet för gårdagens Träna-I-Soffan-Utan-Att-Det-Kanhjälpas-Lets Dance. Jag har aldrig kommit närmre det interaktiva spelet Wii än så. När dansparen svirrar runt i smäckrande Slow Fox slingras min nacke sådär whiplashaktigt som krävs för den sortens dans och soff-fjädrarna sjunger i sakta-takt. När teven spelar PassÅDåble (tjurfäktardansen likamed det pålivochdödspel som utspelas mellan mycket förgrymmad man och kvinna), är det kuddsömmarna som tänjs till bristningsgränsen. När snickar-Willys centrifugalvänliga lilla bastanta kropp får spinn blir jag pariserhjulsyr och när fröken Sjödin inte får loss sin stelopererade rygg börjar min värka och längta efter kiropraktorhänder.
Mina dubbelinlagrade fredagsraggsockefötter blir i skuggan av stearinljusets låga till tunnstrumpebeklädd dansskofot och mina säckiga urtvättade gröna mjukisbrallor en välskräddad Ginger Rogerssilkesklänning med svep som skulle kunna få vedhögens presenning att likna en postitlapp.

Ikväll väntar svettig soffdjungel, adrenalindimma under tevebänken och fjärrkontrollmuskulös action.
Min nyfådda handvisp tjänar som trofé.
Robinson here I come.

Småjävla skitsaker i tillvaron:

Jag emottagit ett förmodat icke helt korrekt kontonummer till diffus bank.

Nattmöte inställt = ingen dans bokad = danspasset fullbokat. Av andra. Det kommer att existera en K R A T E R av tomhet på min ordinarie plats.

Herr Öööörving tycker inte att folk över 12 kan lära sig dansa.

Coop har tvärslut på Sjösaltschoklad och Sjösaltschokladsläromästaren himself glajdar runt på nåt alpinskt berg långtbortisatan.

Jag är minus-en-dajjdo.

Hemhjälpen dök inte upp idag. Heller.

Finlandskryssningsbåtsdresscode ännu ej knäckt. Knäckande.


Big stuff:

Enigmas andning emottagen.

Kranvattnet är lyckligtviiist slut i afton.

Tumbränning från öppna spisen.

Lovikka håller mig sällskap.


Mittimellan:

Jag befinner mig i efterbörden av två månaders anti-exceltillvaro. Klockan 10:53 sattes nummer anställd 35 in i produktion, vilket i sin tur betyder att mina regler och inknappningar och flöden av si och så mycket och många och av vardera sort finns på sin plats. Samtliga kommer även i februari månad att kunna avbetala på sina belånade livsåtaganden, inhandla sprit och diverse strumpebandsgrejer utan att för den skull tycka att det är något konstigt med det.
Mitt humör är i topplocksfjuttarform. Påringningar av icke-populära saker mitti pillpill klockan 10:49-typ får sig glasklara skär(r)ande besked om att inte ifrågasätta saker tillhörande mitt nuvarande ämbete och dess beslut. Under tiden pågår finstädning av annans kontorsrum samt tillhörande påpassligeftersomjaginteharsåmycketannatattgöra-tuggavpapper och slutresultatet blir att locket flyger. Detta händer sällan. Sjukligt hög servicenivå råder i sinnet, ribban satt högst ovan månens ytterkant.

"Det oroar mig att 9% av folk i chefsbefattning har en DIAGNOS"
"Vad som oroar mig än mer är resterande 81% som inte har fått en."

Eftersom jag i somliga sammanhang har svårt att anamma den Gudomliga Snällheten ordinerade min doktor:

... pepparkakor.

Helt okej.
Dom är goda.
Man kan doppa dom i kaffekoppen utan att kräkas.


Sen då...

Jeans.
dessa två komponenter bör kunna samarbeta.

Tid finnes: mellan beställt uppvaknande klockan 05:45 - 07-nånting. Och kunna samsas.

Vi jobbar på detta.

Någon undrar.
Kan du överhuvudtaget andas?
Jo.
Friheten vet du. Att bibehållet vara den jag är.
Kan du sova?
Njaaee.... alltså. jag drömmer om pepparkakor, annars är det rätt okej.
??

Nu pratar vi uppladdning. Påtändning. Upplysning.
I varje rum, i varje skumma hörna.
Det är såhär varevigaste afton.
Jag kommer hem. Ler likt vinnerskan av Miss World av hemkommarlycka, svidar om till klänning-mer-bekväm (läs säckbralls i plysch med tillbehör), och attackerar tusen stearinljus som under dagen fått vila.

Igår då:

Let´s Dance.
Ladda-ladda. Längta, vänta, äta, duka fram gottigottbordet av nödvändigheter för att inte tugga tandkött av spänning när väl Dancevinjetten ersatts med det första dansparets något stelt tafatta svängomms. Gammal (nå...) dansare som jag är så behöver jag en näve, minst, Ahlgrens Bilar eller Sjösaltschoklad i munnen för att inte bita loss en tugga i tandköttet. Hela kroppen rycker och har svårt att sitta still. Parkinsonpersoner, släng er i väggen.

Och så denna glamooooor. Ja.


Kvart i åtta sov jag.

Jag behövde inte använda det av mig mödosamt trögfattat ihoptotade schemat för trettiofem kära medarbetare som snytpapper.
Ty jag knäckte koden.
Nobelpris i schemaläggningsflöde förväntas inkomma till år 2010, SAMT inbjudan till balen. *Sucksucksuck*

Fiskgrytan är färdig, med honung i och allt.
Petra: du kommer aldrig att vilja sluta äta.

Nattens mara har lämnat efter sig ett satans skallebängdäng som ligger och ruvar likt en äggsjuk Sak. Förmodligen gone with Trettondagsmorgonen. Hepp.

Jag talade med London igår.
Och Himmelen Högst uppi Huset.

Jag bölade en hink full av salta slutihuvvettårar, snöt mig och tvingade svarta katten att vara mitt omedelbara, aldrig sviktande sällskap inni natten. Gott.

Fnittrar åt Felicia som serverat FJUKOST till sin kära mor bestående av söndersmulat tuggummi i ljummet vattenglas, kryddpiffat med gamla mandarinskal. Hon visar klara tendenser till nedärvd matlagningsvurm, ungen.
(Kom hit så jag får burra in mig i dina likaså nedärvda brun-röd-linfärgade korkskruvslockar!)

Kylgraderna biter sig fast. Tippar på över 15 grader minus. Inne råder hundra tons värme. Elda-elda.

Eva: vadskajaghapåmigpåfredagpådiscot???????

http://www.youtube.com/watch?v=xCFEk6Y8TmM



La Donna É Mobile



Jag vettefan vad för slags styrka detta musikstycke ger mig. Den bara ger.

Frozen morning.
Vaknade. Somnade. Vaknade igen. Och igen.
Ni vet, när Något väntar så bör man inte somna om en fjärde gång.

Två kubik nydumpad ved.
Hej!

The Cuties i närstudie.

FrostyFabulousFint.

Fluff.


Näejj. Jag kommer inte undan. Klabbarna kvider av sällskapssjuka. Och den vårdande ömma Sak Till Människa jag nu är så...

En och en halv timme senare. Vi är alla i grund och bottenhaviskt sociala varelser.


Detta par, så spröda. Hm. Ni har fattat det jag sakta håller på att börja nästan förstå.

Såhär ser år 2010 ut:

Fint va?

Jag och Mister Bean tillbringade självaste nyårsaftonsnatten i varsin bädd med varsin nalle. Innan tolvslaget. Ni har förmodligen sett Beans nyårsafton då han bjudit hem två något besvärade vänner? Varsin salt pinne på dessertfat bjuds det på samt en halv skvätt bottenskrap av någon slags vätska. sedan vrider dom omtänksamma gästerna fram klockan två timmar och försvinner likt en landstingsavlöning inom fyra sekunder. Och där ligger han.

För egen del. Hm.
Vadsomhelst hade kunnat inträffa (med undantag hända-barnen-något-illa). Som tidigare nämnts: less på 2009. Sov mig igenom alla raketer och fyrvärks. Eller så bor jag för långt bort från raketbaser för att ens med stetoskop kunna höra dom. Skit samma.

År 2009 då?
Fick hjälp-hjälp gällande familjära angelägenheter. Och därmed chans att åter kunna djupandas. Såg den bleka snön tina. Sade nejtack till fyra-facking-fabulous lediga semesterveckor och bosatte mig på avlönat ställe. Missade att bada. Shejm on Me. Lät bli att åka till Gotland. eller, var jag där? (Fotografen, hjälp mitt minne!). Nej. Jag var inte där. Såpp.
Åkte KTM.



Brrrrm...
Och fick uppleva det helvetiska trycket från dess avgassystem som blåste mig från rättuppstående till snyggt vertikalt liggande i ett dike.

Hittade Skärgårdshus.

Bussarna går inte så ofta härute.


Bekantade mig med knep-å-knop-grejs.

Ungefärligen som si och så.
Inget illa år.
Ändock: 2010 I Love You!