Telefonen sextisjutjugo
Förnamnet är, om inget fattat - Nokia.
Sådär himmelskt antitechnobrun likt den godaste av alla goda Lindt-chokladsorter.
Snart är den min min min.
Igår satt jag och scannade bakåt i min berömda almanacka-slash-postitinferno. Man brukar by the way emellanåt pinta upp mina Notes till allmän beskådan på mitt arbete och påstår att dessa underlag på något (alla) vis är en fint utprintad bild av hur min hjärna är konstruerad.
Jag bjuder på det.
Ni vet fenomenet mindmapping. Kors och tvärs finns för utomstående fullständig otolkningsbara sammanhang i ett plottermönster som skulle kunna få den mest världsfrånvända person att spruta stresshormoner.
Nå.
Jag hittade då en anteckning om att jag bör säga upp mitt privata mobilabonnemang som typ för en månad sedan. Så jag satte mig i Telias fina telefonkö.
"Du har nu köplats 164 men snart är det din tur."
När jag 45 minuter senare fick prata med Säljare hej å Hå-kan så konstaterade han att jag inte fanns.
Åh. Tele2 är således inte samma sak som Telia? Nähäpp.
Tele2 hade sju före mig i kön och summa summarum så bidde jag med denna chokladsöta sextisjutjuga.
Och vad är då sensmoralen i denna sedelärande historia?
Ingen aning.
En sak jag med ståpälshud ytterligare en gång fått bekräftat idag är att Kosmos är fantastiskt och att alltför många sammanhang och tillfälligheter bildar ett väldigt vackert mönster. Tack K för att dina ord. Jag är uppenbarligen inte den enda rymdblomman i detta svävande universum.
Jämmerligt fint
"Ty domens innehåll var i korta ord detta, att som det tycktes vara fullt klart, att en av de anklagade hade mördat och stulit, men ingen av dem ville erkänna sig skyldig, skulle Guds dom avgöra mellan dem. De skulle vid nästa ting, i domarens, nämndens och menighetens närvaro kasta tärning med varandra. Den, som fick lägsta kastet, skulle anses skyldig och för sin missgärning mista livet genom hängning, men de övriga två skulle utan vidare skada frigivas för att återgå till sitt vardagliga liv."
/Selma Lagerlöf - Löwensköldska ringen/
Hemma vid den by där jag vuxit upp har det inte hänt mycket sedan Selmas författade historia. En man av utländsk härkomst anlände glad i brallan på åttiotalet och hade med sparade medel fått ihop såpass med pengar att han kunde överta familjen anderssons kioskrörelse som gått i arv i tre generationer. Generationsperson nummer fyra avsade sig släktklenoden-kiosk och for till Stockholm för att ta anställning på hipp Stureplanskrog, men det är en annan historia.
Man av utländsk härkomst fick sig aldrig ett namn, kioskrörelse till trots. Han gick under arbetsnamnet turken. Visst arbetade han från arla morgon till sena midvinternattstimma. Visst log han och tog emot Tipset och Lottorader och plockade ihop lösgodispåsarna till veckopengsungarna i en illande fart.
Men...
Han var liksom som kommen utifrån.
Vad göra?
Facit: man spränger kiosken. Inte en gång, inte två gånger, utan TRE. Sen gav han upp.
Dock fick han någon slags halvrevansch och fick en lågt stående medlemsposition i jaktlaget, ty han hade tillgång till smuggelsprit billig som satan. Hela bagageluckan full. Och mycket gratis. Så han fick vara med. Koka kaffe till alla viktigare jägare. Köra pruttfulla likaledes hem till förgrymmade fruar.
Och på mitt arbete startar vi projekt a la jämställdhet.
Jag är som chef helt med på j-tåget, om än med något vidare perspektiv på hur detta med jämställdhet kan yttra sig.
Tea in the afternoon.
On sunday, Afternoon Tea it is.
Ibland befäster sig vissa fikaflugor riktigt i de blommiga tapeterna. Jag är ganska övertygad om att te i timmar ur sirlig liten kopp smakar bättre än en take away coffee i rusningstrafik i city.
Klockslaget-32
Min barndoms gator. En buss som ska ta mig h e m går klockslag-32, viktigt att inte missa den. Jag vet att jag befinner mig på fel sida byn för att hinna med men ska kunna gena genom gator och stigar för att genskjuta den innan den åter vänder av in mot stan.
Jag är på Affären. Vindlande kö till en enda kassa där en hårdrocksmänniska sitter i lugn och sävlig ro och byavänligt avhandlar senaste nytt medan han då och då blippar in varans streckkod. Jag har hamnat vid sidan om kön, och klockan bör snart ha passerat klockslag-32.
Lotta sitter utanför affären vid ett cafébord vid randen av ett snöberg.
"När ska allt detta försvinna?" undrar hon och jag tycker att frågan är antik, så länge som denna snö envisats sig kvar och lika många dagar som folk frågat samma.
Solen ligger på och jag behöver ta på mig min klänning, för att påbörja min promenad till bussen med avgång klockslaget-32. Den stramar, all knäppning har hamnat på framsidan istället för längs ryggen.
Nu är paniken nära. Lotta reser sig från sin stol och försöker parera mina snyftningar.
"Jag kan lifta." säger jag och börjar gå med sommarsandaler i snöslask.
"Meeen..." Lotta säger inget mer men jag hör hennes fortsättning i det osagda. Jag kan följa med henne hem så hon får starta upp bilen, och så SKJUTSAR hon mig, så jag får komma hem. Vi ska bara gå på toa först.
Man med ölsolkig brynjas toalett är den som gäller. Jag förvånas över hans icke skitiga toalett. Istället är allt vadderat i soliga nyanser av gult, orange och rött. Hela rummet duschdraperi-med-fyllning-inrett, golv, dörr samt toalettstol.
08:45 vaknar jag, hemma.
High
Jag hittar inte min uppladdningssladd till kameran. Jag fångade det idag infernaliskt söta droppandet här-och-där-och-everywhere. Det är droppkonsert under mina verandafötter. Sjuttikvadratsarior I Like.
Jag har hackat bort en halvmeter snömassa på höjden vilket bringar en femdubbel lättnad i sinnet. Snön som föll från taket och orsakade husbävning den natten har nu legat likt kompakta Antarktisflak och mest bara jäst i sina feta lager.
Mina tankar vindlar sig till de skotska landskapen. Hemma och där jag inte är men just nu borde vara. Piskande rå fuktkyla, de osentimentala och okompromisserade konturerna. Hur oflörtigt som helst. Jag antar att ljuspåslaget väcker Highlandern i mig, trots att jag är som mest till min fördel i skitväder.
More Moore.
Längtar efter lite snygga bilder, ljussättning och detaljer. Julianne Moore kommer nästan upp i klass med en av mina få kvinnliga hångelaspiranter, Tori Amos.
Sollefteå is da shitt
Men ändå...
Ringde Ved-Henrik apropå att min skinande sammetsvärmande björkved, sprungen från just Sollefteå, sinar kraftigt efter vinterhelvettet som dragit fram i tron om att den skulle få konstant fäste. Han meddelade dystert att all ved är slut.
Slut.
Sslut, indeed, skogjävel. Eller nej. Jag ska låta bli att förbanna skogen. Mer mig själv som tänkte att jodå jag klarar mig på två kubik ved över vintern. Och grattis ni andra som istället köpte min-oköpta-ved. Nu är det såhär att vi norrlänningar pratar med varandra. Vi hjälper varandra. När jag precis hulkande-ulkande sagt ajjö till Henrik, så ringde han mig.
Jag kan låna ut min vedklyv till dig så kan du själv ta hand om dina två träd som du nyss berättade att du fått.
Mäh!
Snurr.
Jag har aldrig i mitt liv ägt två träd förut.
Jag har en jävla respekt för motorsågar, speciellt sedan senaste försöket då jag med min vispteknik var nära att kapa av mitt ena ben.
Du kan köra förbi och hämta den i morgon om du vill.
Han menar allvar.
Bara det att jag varken har bil eller körkort. Mina två ägda bilar-utan-körkort finns ej längre vid liv. Men det är en annan saga.
Man lägger klabben på klingan och så finns där en knapp...
Snart börjar jag böla.
Snyftande säger jag att jag haaaar haft en alldeles egen vedklyv. Jag veeet vart knappen sitter, jag kan JAG VET!!!
...
*snörvel*
Jag tar och kapar och klyver från min egen ved. Jag behöver pengar och du behöver värme. Så. Vi hörs.
*klick*
Heart of Glass
I skrivande stund får det krossade glaset symbolisera.
Jag finns.
Någonting är inte som jag vill att det ska vara.
Sen kan man snöa in på vad detta krossade inferno har kostat i reella x antal kronor. Apropå snövintern vi lever i efterdyningarna av.
Hur förhålla sig?
*Duktigt jobbat*
Typ.
Inga skärvor plockas idag.
Inget finstäd alls.
Jag befinner mig två år tillbaka i tiden. Hur sju dagar kan bli minus 365 x 2.
Livet är fantastiskt. Oförutsägbart.
Genomträngande
Hans fyllebekännelse, mänsklig, i boken "Flyktsoda". En vurm som jag i och för sig inte delar, det att dras till Ung Människa av motsatt kön.
Dock: beskrivning av Akten och dess innersta från ett slags perspektiv.
Händer på lår.
Tungan.
Framdrivandet av undergivenhet.
Egentligen gränstänjande. Provocerande. Andas inte något lagomt och snällt artigt, oavsett man-kvinna-perspektiv.
Jag är inte ensam. Och... jag är rätt ute som inte ger avkall. Sömnframkallande sådana stunder går mycket lätt att avvara.
