Lovikkalängtan

Gröna resenärers försjunkenhet har med sitt kontrollerade och säkra uttryckssätt svarat på mitt universumanrop.

"Jag såg..."

?

Jag må åka mitt tåg fullständigt allena. Jag är helt med på den egenmakade ekvationen.
Men... livet är så förbannat kort. Nyckfullt. Närapå-inpå-så. Ändå.

Och jag har bott med den där mage-känslan alltför många korta stänkande hotellnätter, återkommande var gång, för att ej längre ignorera den. Varsågod och vistas här. Boa in dig ett tag. Var nära bara. Bara var. Ärdenduär. Så länge det behövs.

Det vackraste med de där sommarkvällssläta grusvägarna är deras böjning. Lagomt läckerhemskt vilar Hemlig Utsikt runt dess krök. Li-vet.

Alvik.
Blåsig havskur.
Satans-sanningar.
Darr och just
denna
saliga
för
plåt
else.

Det är stort. Always.
Bara så du vet ända inni Grön-Köpingen.

Jag är aningens eggad.
In tve.

Måndag-till-fredagsmänniska.
Men...
Jag upplever samma orgasmextatiska känsla när jag åker hem efter en hel arbetsvecka på dagen fredag som jag förr gjorde när jag nattarbetade och lullade mot strömmen hemåt i gryningen när alla lämlar stressade till sina ämbeten, så det går väl på ett ut, med den passusen att jag lämlar utan stress såklart.

Jag börjar närma mig en kalendermånad av boende ute på Vindö. Jag har klivit upp klockan 05:00 utan knot. Kokat mitt kaffe, bäddat iordning utefåtöljen med varm dyna, suttit där och zippat mitt morgonkaffe utan att se ett jota i skogsmörkret. Och njutit. Jag har arbetat långdag. Jag har vissa bestämda dagar åkt direkt efter arbetet och tränat. Duschat. Passat kvällsbussen och ålat mig in över tröskeln vid niotiden ungefär. Jag sover likt en person varande nersövd under operation. Jajja.

Idag strilar försiktigt blek sol.

Och bara-för-att så kommer här bilder från hemma-hemma.



Vardagsrummets åttiotalsmintgrönhet är numera omvandlat till färg-nougat.



Böckerna på plats. Likaså de Fabulous-Fat-Ladies.



Detta vackra fönster. Silver,glitter och skog.

 

Beauty och balans.



Sovrumsväninnan.



Före.

 

Efter dådå.


Denna vägg vill jag ska prydas av The White Tree of Gondor.
Vännen-Fotograf i norr hjälper mig av ren självbevarelsedrift. Stryk har annars utlovats. Vore han i och för sig en kinky jävel... men... han har ännu ej känts vid några sådana anklagelser, vilket betyder att bilden kommer i sinom tid. Troooja.

Jag har bara försvunnit. Inni mitt.

Några bilder:



Jag har det bra. Ett rönnbärsträd utanför mina köksfönster glöder.



Väggar ännu bordeaux-omålade. Insprirear, det gör hela kittet-köket ändå.

My Precious. Hot and Hell.

Silver at the backyard.

Sovplats.

Söndag. November. Färdigmålat i vardagsrum. Då kan det se ut såhär när benen går ut och går.

På eniro.se lovade dom lite vatten nearby. Jag hörde suset och följde örats kunskapsväg.

Stigen ledde mig varsamt fram. Här vill jag bo, tänkte jag. Kom på a t t jag bor här. På riktigt.

Så pytte jag är. Egentligen.

Hemma igen. Havsberusad och hungrig. Lagade fisksoppa med lotts of grädde och krääm-frääs. Morötter och palsternacka. Chili. Vitlök.

On the Radio: Sacred Spirit.

Jag är sjukt hemma.

Sjukt lycklig.

Och en aningens singel.

Att det finns filmer som heter XXX som kunde tala med hästar och amerikanska djurpedagogiska följetonger där du lär dig att tala med din hund, det vet jag.

Jag har ett hus som pratar.

Extra intensivt när det blåser.

Vilket språk?
Husiska antar jag.

Om ni har sett Sagan om Ringen-filmerna: föreställ er en mix av The Cavetroll och... ja, det räcker. Så.
The CT brummar i tre-fyra tonarter, sen verkar det släpa på typ en tung mahognybyrå. En bit till vänster, sen lite åt något annat håll. Sen *duns*. Han vilar en stund. Tre minuter, ibland tio. Sen börjas det igen.

I den svenska översättningen heter det att det saknas en vindskiva som i sin tur sätter detsomliggerunder i rullning.

Men jag vet inte jag.
Hm.