Lovikkalängtan

Jag vet inte om Harriet visat sig. Denna åldrade primadonna. Hyllad, "älskad". Allas och ingens. Svepande vackerklänningar. Scenen och därvid hela hennes identitet. Numera arkviverad, bäst-före-datum passerat. Då.... männens hunger. Allas och ingens egendom. Nu... den där lätt söta odören av ensamhet. Den av kommunen ditskickade sommarvikarien som försöker få inkontinensblöjan att få liten glamourgloria över sig. *söt passform HARRIET.* Hon lägger märke till denna sommarvikaries lättsamhet. De vackra händerna. Ådrorna. Den timida antydan till manskraft. Tröttheten. Icke-accepterandet. Det att ingen man någonsin någonsin kommer att åtrå. Ta. Äga.

Det går att leva ett fullgott liv trots allt. Mina återkommande drömmar har samma tema. Jag försöker tala, människor omkring mig, men ingen hör. Vad gör jag då? Jag höjer min röst. Upprepar det jag vill säga. Oftast frågor som behöver svar. Om inget svar ges? Jag vet inte. Jag stänger portarna. Tunga, gnissel. Tystnad. Förvirring. Är min fråga inte viktig? Borde jag ha svaret i mig? Syns jag inte? Finns där någon övermakt som sagt åt människorna att behålla tystnad när jag talar i ett ädelt syfte att få mig att växa? Bara det att ingen tillväxt sker. Sorry mate. Jag bara drömmer samma samma om och om igen.

Babbino Caro fyller huset och får tusen stearinljus att smäkta. Opera-opera-opera.
Still undone Dream:
Långsvepande klänning. Lilla sjalen runt axlarna. Sitta i sammetsbeklädd föreställningsstol - bästplatserna reserverade. Låta det utopiska ramma sinnet. Ut och zippa pauschampagne, ett glas i tunnaste tunnaste kristall.





Gå till sängs. Nystrukna lakan. Vissheten. Den att vakna tillsammans. Grynings oändlighet.




Awakenings




Frukost Frukost i sinom tid. Hud. Nakenstund i höstkyla som får bita ett bett, uppvaknande.






...böna för böna





This is it.
Och jag kan inget annat.
Rammad.

Huset innehar min fulla själs devotion. Vart och ett av de ljus jag jag ikväll tänder talar. Lost. Translation no needed.

Jag och Kära Släktingar sitter och hamnar mitti Friidrottsgalan på en teveapparat jag inte haft igång sen i maj tror jag.

Femtusenmetersloppet påannonseras. Jag ler. Korkat. I teve. Ungefär lika spännande som att dra igång en tevesändning på en sovande människa:

"Ojsan... titta ... där vände han på sig!!"
"Nämmen... där kom en Prutt!"

Jag: Hahahaaa....!!!...Idioter!! Hur kan man komma på att vilja springa FEMTUSEN METER? Det är ju hur mycket som helst.
Svåger: Du ska ju springa DUBBELT den 5 september.
Jag: ......????!!

Räknar. Femtusen meter är... är... inte femhundra meter. Inte sju minuters plåga. Inte på något sätt.
Ser ganska skelögt fram emot en tvånätterssändning med sängvändning + fisar.
Varför varför lärde jag mig aldrig någonsin matematik?

Jag undrar. Det kanske är som så att jag är på Besök i denna Värklighet. Betraktar, upplyser en grusvägs krök i gryningen, bildar segelduksbärighet i Tillvaroar och är Alltets och Ingets att umbära.