Lovikkalängtan

Hon kör längs alltings farleder. Glesningen á la norrland. Uppfarten. Hennes pappa har numera skylt allt bråte under diverse presenningar. Han är Kungen. Den person som styr allt. Och ändå inte. Det han inte vet och aldrig kommer att förstå är att hans bäste-före-datum passerat. Ändå.
All hans omsorg finns där. Klippa gräset. Plantera (plast)-blommor. Godkänna dagens middag med smaker.
Det kommer att ordna sig. Bara det att i omställningens fas så blir allt så värkligt starkt. Mamma som mosar Dagens Vitaminer i mixern. Pappa som vräker upp Yngel och tvingar i Denna dagens vitaminförutsättning. Och... så finns inte dessa plötsligt överhuvudtaget???

Jag vet inte om jag är 23 eller bra eller fulländad eller container eller bra igen eller vadfansomhelst. Jag får liksom inget kvinnokvitto på att mina konturer är det som fulländar. Jag kanske bara finns där likt Ingången på IKEA? Vad än, om än, så kan jag inte se det territorium som jag isåfall skulle nyckelbeträda för att själv förstå.
Vad händer? Noll av: Klä av dig. Låt mig se... Dina höfters rundning får mig att dregla. Jag älskar din mage, kvinna.
Jag skulle i detta läge likväl kunna vara ett Mumintroll. En bekväm sittpall. En tjusig microvågsugn. Förvirring råder och jag kan inte ens förstå vilken färg den bär. Könstillhörighet borttrollad. Identitet väck. Jag borde finna. Jag bör utmana. Hela tiden är j a g ett traditionellt skådespel istället-för. Någon annan får lov att utföra något som inte eggar. Höna som jag är.

Hej

Jag både vet och står handfallen i samma skål-hage-rum. Någon slags längtan efter hållbarhet och äkthet och riktighet. Samtidigt... någon trycker på en knapp så är allt väck. När det blommar som mest så kommer jag att vara någon annan stans utan att för den skull veta om den platsen överhuvudtaget har Känning.

Jag vet precis. Hur det är att tvångssitta vid ett gemensamt bord och utsätta örongångarna för allt detta dravel. Alla pratar men ingen når fram annat än till tallrikens kant. Obskyrt deltagande. Vi är sex runt bordet med varsin ditslängd servett. Torka din mun ren utifall det skulle råka komma smutsigheter ur den. Putta bara inte till glaset på vägen. Person 1 har i hela sitt liv fått utrymme att sprida otrevligheter likt mundiarré utan att straffas för detta. Person 2 gömmer sig mest bakom en dagstidning som höroff-filter. Person 3 håller på som bäst och suger i sig snickerikonstens alla vinklar och håller osynligt filter för öron. Person 4 håller på ungefär som person 1. Person 5 har lärt sig att uppskatta sladdbarnets ynnestar: ringa när mjölken är slut, gråta när tvätthögen är för övermäktig och därmed finna 1 och 2 helt oumbärliga i sin beroendekärlek. Och hon vill inte kännas vid att hon så när hade riskerat att bli döpt efter schlagerdängan "Maria Therese". Person 6 längtar mest därifrån.

Jag har ingen aning i min rubriks innebörd i afton. Jag är liksom på dansgolvet ändå. "Jag dansar inte". Synd. Dansen och rytmerna är likamed förspelsförspel. Garage har en genuint riktig ådra. Ikväll råder planritningar. Skattmasgranskningssgöromål. Sms-bajs och diverse annat som får mig att fundera över vad Folk pysslar med. Bläk.