Lovikkalängtan

Jag har med någon dags bakåtperspektiv upplevt att jag håller på att tagga ner. Jag satt vid fyratiden på jobbet och fördjupade mig i Svårmanualen och fick grepp om fluffsaker som annars fått vänta-tills-sen-nångång. Mörkret lägrade sig utanför mitt panoramafönster, luften skitsnyggt dimgrå och klockans ticktack i - om ej optimal samklang - bättre samklang med attgöralistans långlånglängd.
Jag vet inte.
Jag har hittat, eller brukar använda en förklaringsmodell till min vurm för skitväder: att jag är dotter av en Highlander och således inställd på dimma-regn-väder. Jag blir fullständigt fridefull. Så ock denna dag. Går omkring bland människor som suckar och stönar och förklarar sig halvdeprimerade just på grund av bristen på vansinnigt finsmakande högsommarsol. Och det är folk som nästintill jämt ändå tillbringar större delen av sina liv inomhus på sjukhus. Jag klandrar dom inte. nej-nej. Jag kan bara inte samstämma i kör med deras klagosånger.

Jag switchade bok också. Det kanske bidrar. Efter en fullt förklarlig mental krasch för ett och ett halvt år sedan har mitt hemmabibliotek i princip stått orört. Idag har jag hittat THE PLACE. Buss i 13 minuter x 2 = lästajm. Jag hinner ett par sidor om dagen, med fullt fokus. Och från och med tisdag i nästa vecka kommer den tiden att vara FEMTIO minuter. Gånger två. Det ni! Mitt mål är att försöka traggla in läsandet en stund vid läggdags varje kväll. Till detta krävs ny säng. Jojo. Fixat. Ny belysning. Klarrt. Hemihopsydda hundra år gamla lakan ----> två blir ett påslakan med vansinnigt vacker spetsbrodyr, kan inte bli mer läsvänligt. Nå.

Process.
Det är ett ord som används i mitt yrke. Allt har sin tid.
Jag börjar således vädra Förändring.
Social varelse to-be. Typ.

Say what?
Jo - man testar något, det går åt helvete, och vipps så har man förstått att det där var ju inte det bästa sättet att lösa saken på. Himla lärorikt.

Idag råder gravt grå himmelsk himmelsläge. Luften är ätbar, vinden tyngdtyst och stilla. Ger mig kviller i strupen. Trivs.

Jag äntrade buss mot skärgårdshållet i syfte att ta reda på om annonsbladet höll vad det lovade, och om så var fallet, slå till.
Yes-perrkele. Tre stinna färgar med burk, satana-tunga men ack så snygga. Trälim. Glitterkvistar. Ljusdioder i ljuvaste pärlemor. Typ sånt.

Eva går hemma och svär över att sommarpartyverandan på tjuginietusen nybyggda kvadrat numera mest förvandlats till ett halt lövfyllt höstinferno.
Helena har tagit tillbaka sin frälsartanke om att en katt skulle lindra mitt framtida solokvistboendeelände efter att ha erinrat sig om att det i kapitel tre i psykologiboken enbart handlade om en projektion från hennes sida. Hon saknar katt. Hon är mörkrädd. Hon avskyr att inte ha Någon i rummet bredvid. Inte jag. Tack tack.

Inte heller den här dagen verkar fara åt varmare-ställe. Det är för många fuktiga eldlöv i omlopp för det.

Det finns färger så det räcker till hela mitt hjärta.
Må det svämma så jag svimmar av hjärtinnerligt skitsnyggt nymålade skärgårdshusinnerväggar.

FEM 5 femfemfem dagar kvar!

Helena:
"Stackars dig, alldeles ensam därute i havsskogen. Inte ens en katt har du."

Mjau.

Jag sitter i min onerpackade soffa med stora-stora sammetskuddarna som stöd bakom ryggen med värsta-pyttiga ACER-datorn i famnen och njuter av friheten-med-mobilt bredband.
Lyckad installation.
Någorlunda virusskyddad.
Batteristatus fullt.

Steget till livetpålandet är nära inpå.

Fyra hela dagar av vila.

Vila översätts bäst med innehållsdeklaration packa-slänga-träna-sova-filma-bredbandsmobila i alla möjliga ställningar och positioner samt fundera på vad som ska ske när 2009 tickar om till 2010 på vissa arenor.

Lilla ljuvliga E kom till mig och skvillrade om hur Kärleken gjorde underverk. STÖRTLÖJJL sa jag och blinkade sött åt henne. Hon fattar. Jag är i skrivande stund inlindad i prestationsfokuserad bomull där filen socialt umgänge raderats.
Uschans så tråkigt tänker ni.
Jag har nog någon slags medfödd krigsskada. Jag tycker inte synd om mig själv utan konstaterar att var sak har sin tid. Låt mig kokonga färdigt. Låt mig drypa hem och in genom brevinkastet efter en 13-timmarsdag på produktionshysteriska arbetet. Låt mig slippa sakna och känna mig tillkortakommen. Jag bara är.

... här kommer en studie i
stök
kök
och framtida projekt...eh...pöö...öööh.. *rimningsfattig*


Redheads är hott.
Nå, vi 3 hänger med, och jag f å r vara med, trots avsaknad av rödhårighet.



Lite bling-bling. Hur jag än fotograferar hamnar denna nånting-vas på sniskan.


Kaffeburk (Zoegas Intenzo), stearinsläckargrej och herr och fru pastaslev.

Ett fotografiskt mästerverk om jag får säga det själv. Och det får jag. I den gröna tomma skålen fattas det tomater.


Väggutfyllnad. Den påminner mig när jag klockan 04:45 om morgonen förvirrat undrar vad jag har i köket att göra: koka kaffe. Typ, cacao är nästan samma sak.

Här sitter jag just nu och ljuger ihop världshistoriens i särklass mest spännande inredningsbloggsinlägg.

Skitfin lampa. Me och Indiskalampan = Föll In Love.


Siden å sammet. Om kuddar kunde tala...


Och slutligen, sammit igen. Vad ÄR det med mig och tunga röda saker?

P.S
Alldeles snart skall rubbet av detta packas ner. Oh, vad jag har börjat packa. Typ.

Allt i alles:
Sen frukost, typ halv fyra.
Sen hjärnfunktionsigångkickningsprocedur, typ på gång.

Dessförinnan:
Drog täcket till soffan och somnade efter att ha sovit i precis ska-vara-tid i där för avsedd säng, typ nio nattatimmar.
Läbbans var det att vakna vakna och vakna utan att kunna röra mig. I det tillstånd där jag trodde mig vara vaken fann jag min kropp vara oförmögen att röra sig. Så nu vet jag hur det känns att vara fysiskt handikappad.
Sent omsider.

Prognos:
Precis i rättan tid sker sinnets återkomst, mättnadens behag tillfogar enbart stillsamt behag. Jag är på Geeeee. Japp.

Under månens silver bor en Trädgårdsmästare.

Jag undrar om han vilar i sin röda soffa?