Lovikkalängtan

Du vaknar.
Kliver upp och anar en glimra av begynnande dagsljus fastän klockan visar det svinigt obehagliga klockslaget Alldeles-För-Tidigt. Öppnar balkongdörren och fågelkvittret får det att spritta till i din alltför vinterkomatösa kropp.
Varde hopp.

Vi kan döpa detta syndrom till vårkänslor.

Och vad händer?
Ni som är begåvade/dömda till ett samboförhållande kanske finner varandra synnerligen attraktiva. Ni kanske börjar tala med varandra. Kläcka Det-Ska-Vi-Göra-Idéer. Få mikrokänning av lite horny-ness. Struntar i effektivitetsrutinsaker och istället ligga och huda i den varma morgonbädden. Nytändning.

Nä.



Då åker han och TVÄTTAR BILEN.




Och lilla frun börjar PUTSA FÖNSTER.

Fotnot: denna teori är skapad av min ännu obloggande Eva A aka Tok-Eva aka Älsklingsslyna aka Sötslampa.

Om Eva inte inom det snaraste själv börjar blogga ska jag nypa henne HÅRT i hennes hängtuttar alternativt rynkslapprumpa.
Detta är ett bindande löfte.

Jag älskar mitt arbete.
En anledning är den att jag och mina kollegor i perioder får nya titlar, noggrannt genomtänkta och levererade med ett jävvla eftertryck.

" Din tid som luder är över."
" Mormors-hora."
" Jag vet nog allt varför du pratar med mig. Är det något sexuellt inblandat här?"
" Att ni prostituerade finner er i rena rama arbetarlöner?!"

Och för att sedan riktigt markera allvaret och sanningshalten i det hela så krävs lite kroppskontakt:

* Att medelst käpp svinga till en klockren fläskläpp.
* Att rikta en kraftfull spark på förbipasserande mot tacksamma knäskålar.
* Att dänga iväg en riktigt sötslemmig spottloska i ansiktet på den-för-tillfället närvarande.
* Att utdela en riktig forehands-käftsmäll med knytnäve.

Nu rör sig detta om en person. Denna sak vill inte vara inlåst på Avdelning och har inlett en inte alltför hälsosam fasteperiod som enbart kan brytas i det ögonblick som vederbörande får lämna avdelningen.

Citat:
" Då jävlar börjar Livet och det första jag ska göra är att gå och köpa mig en varmkorv med bröd."

Här är bildbeviset.
Mina baktankar blev verklighet.
24 osande varma kanelbullar bakade med äktaste smör, fett med kanel och en diger hög med ännu mera smöööör.
Fiiii fan vad jag trivs.

Jag lever ett spännande liv.
Jag är ute på nattklubb, möter ögon som glöder och glittrar i yttersta samförstånd. I nästa stund är jag i färd med att (inte så vigt som förr) infernaliskt ta mig upp på ett lastbilsflak men ena benet kommer bara inte UPP, och på marken firas det... grusvägs-nyårsfton med färgsprakande fyrverkerier och risken är överhängande att jag snart kommer att vara-bara med EN fot. Och dammet från grusvägen yr.
Eller så lagar jag kycklinggryta utan att komma ihåg att pippin måste vara genomstekt för att inte alla gäster ska drabbas av Salmonella. Jag lyckas få en unge som inte vill äta som har en mormor som inte heller vill äta - att just komma och äta.

Sen vaknar jag.


Idag regnar det vackert. Love-itt.
Bara det att jag stuvat undan min Funktionella vinterjacka och bestämt mig för att frånåmednuuu ha på mig min något nyare och mycket snyggare svarta i mocka och siden och fluff-fluff.
Paraply, någon?

Jag börjar bli Kompis med mitt hjärta.

Och snöflingorna håller med.

Den vispar mot kinden som ett duntäcke som någon just bitit av ett hål i ytterhöljet. Fin-fukt och vit-lukt. Inte den här morgonen heller undgår det mig en endaste liten antydan till sur-suck över Vääädret.

Me Love.

Sömnen behagade flytta till typ Kiruna natten som var. Har analyserat saken och kommit fram till att jag nog låg där i min nattmössa och skulle försöka tänka mig in i ett scenario där det krävs av mig att bete mig mycket moget och vuxet.

Befordran.

Håhå.

Är det slut med larveriet nu?
Är jag härmed förbjuden att tänka och säga ful-ord?
Behöver jag vispa rent i min Carrie Bradshaw-klädkammare och skaffa vuxenkläder?

Inte fanken vet jag.

Hjälp mig å bestämma ty jag är just nu skrajare än en hare som fastnat med nosen i ett automatkarbingevär. Typ.

Jag är väldigt orädd för Den Långa Ensamheten.



Jag går gärna ut i barrikadernas zenit för jag tror liksom att den där blå fjärilen behöver mitt sällskap under den promenaden.


Soljävelen. Alltså... din överambitiösa gula egenskap skrämmer bort dimman och regnet. Fatta!



... nästan mer än blotta tanken på pölsa.

Det är inte många saker jag inte orkar. 160 lång och envis och elegant frustande som en ardenner i Norrlandsskogarna.
Undrar om frustet räcker till att bära hem en matta på 45999 x 97555 meter?



Förrexten måste jag måla om den. Fel färgformat.

Annars:
Jag-är-kräkless-på-att-kliva-upp-klockan-svin*fem-på-morgonen.

Det borde finnas förmedlingar som hyr ut kramiga människor där inget annat än just en k r a m ingår i utbudet.

Jodå.
Jag fick båda skjuts och skjuts igen, allt för att finna Ljuset i Mörkret.



Jag tror jag får ombilda denna blogg till en Inredningsblogg. Eller... hur man på mest desperata sätt i brist på affärens glasskålssortiment till sist på SABIS, krälande under pelargoniehyllan, till sist hittar en någotsånär duglig variant. Stor som en British Paint och mer passande i ett fönster än - som tänkt - på utvald plats på golv.

Mitt hem skall transformeras.
Före: Maharaddja. Tunga sammetsgardiner i indiskinfluerad småporrig stajl.
Röd mastodontmatta.
Röda plåtskåp från Ajjkeeea.
Åttifem varianter på ljusbehållare, med rikligt snirkel i rött och guld.

Nu får det räcka.

Eftersom jag ännu ej hört av någon släkting som inför Dödsbädds-sentimentala rycket utsett mig till tronarvinge, så lär det bli loppis-poppis-varianten för att med ett ytterst underutvecklat tålamod (reds.anm) så sakteliga infiltrera mitt nuvarande hem.



Kuddfodralsaspirant?


Natuuurligtvis - groggpartyt med inlevelsestark blandningsfaktor.



Möjligen perhaps. Gäller att adoptera ett stycke skyltdocka. Med huvud.



Blek Blossomssak.



Hårförlängningsgardin???



Något för chickengul kanske?



Sova-sova-prinsessäng.
När blivande gemål ej får välja.



Skåpenas skåp-skåp.

Det ordnar sig. Utan bil och körkort. Ska bli kompis med nödvändigt många busschaufförer här under våren. Intyga dessa om att det ÄR inte så stort som det ser ut, det där skåpet. Kanske lika tungt, men.... ja jo. Det ordnar sig.

Godnatt Ni därute. And, Blondes have more... blont hår.

Klockan väckte mig.
Five o clock.
Och min lekamen lät bli att svära fan occh skiit.
Paranojan bekräftar: Lii har skrapat bort snabblimmet ur lakanden. Därav den förhållandevis lättskuttiga moove upp ur rykande varm bädd utan att för den skull.
Jag svorde mest i ett väsande som fick täcket att knorvla sig på mitten.

At work.
Iklä mig uniformen, bit by bit.
Redo.
Åsså in genom passerkortets magiska entrance.
Kram från kollega, uppskattning från kollega 2.

Alabama-homecoming.
Åka blåa bussen hem i 12 minuter. Skåda den vidunderliga utsikten på var sida Skurubron. Almost home.

Dubbelgrej.
Käka bananas, dra på mig träningsdräkt.
Två timmar. Sanslöst modigt.

1) Core i 60 minuter.


En fokuserad balans eftersträvas, nämligen området strax nedom navel. Suuuuuger i varje mikromuskel. Distingt och utan fjomsig omskrivning.

2) Pulspass i 60 minuter.



Fylla på hungern-majjåååre:
Tigerräkor frästa i chilliflingor.
Fullkornsäggnudlar.
Hinka vatten.

I morgon har jag följande alternativ till att ta mig till jobbet:
* haffa en granne och honom lägga mig bekvämast i bakluckeutrymmet.
* Rippa Tants rullator.
* Promenera med känslan av att varje arm-buk-arsse bör nappa på att emigrera för ett tag.
(glöm inte mitt kalas!)

Allt detta är med obefintlig nivåhalt av ren och skär LÖGN. Inbillar jag mig.
Min kropp säger något helt annat.

// Eders Egnaste Lovikka-Lover.