Lovikkalängtan

Älskade.

Man ställde den intrikata frågan:
Blir det snö eller tö till helgen?

Jag viskade TÖÖÖÖÖ.
Och tö det blev.

Hej där...!

Kurviga svängen utanför Köpcentrat är feldoserad. En halvmeter med vatten vid övergångsstället.
*jippiii!*

Hela kundparkeringsplejset på jobbet = brunslemmig sörja.
*beautyyy!*

Att varmare grader ändå alltid besegrar den tillknäppta kylan. Jag är åter full av pirrigt hopp. Om vaddå? Om liv. Vakna nätter. Svalkande hav intill. Nattluft som sipprar in i fönsteröppen glipa.

Pågående läsning:
Flyktsoda - Marcus Birro.

Middagsmat:
En av två rätter jag behärskar.

Musik:
Puls på djupet.

Fantasinivå:
Alltjämt hög och mäkta igång.

Denna snö.
Den har invaderat oss människor. Inte bara per skottningsinsats, utan också i våra sinnen. Cirklar-självklara har rubbats. Vanor oifrågasatta har krackelserats.
Själv har jag fått anamma det faktum att det inte ens är en självklarhet att kunna ta mig ut genom ytterdörren. Än mindre att sköta mina nöjen och åtaganden, nogsamt kontrollerbart nedskrivna i kära almanackan.

Vidgande av vyer.

E berättar om en tillvaro där hon balanserar på en stock. Tar hon ett steg framåt väntar Paradiset. Bakom henne samlas Sakerna I Plastpåse:
Elektriska problem.
Mamma och Pappa.
Trasig bilverkstadsbil.

Denna hårfina balans.

E:
Om världen skulle förintas nästintill, och bara en ö, en yta, ett hus, ett rum skulle kvarstå: jag skulle inte finna någon annan att dela denna Ingentingvärld med än just dig. Detta att kunna förgylla i princip ingenting till allt. Från uppvaknande klockan halv sju vareviga dag till sänggående när mörkret behagat ansätta våra vakna sinnen.

Marcus Birro beskriver detta tillstånd. Att behöva ensamheten. Att försaka tvåsamheten där för. Skrämmas av en annan människas kanske än mer skrämmande vanor. Att vara i obalans. Och som kompensation söka de allramest sagolika vägar i försök till kontakt. Anpassning in absurdum. Lockelsen. Och ändå till sist vara i sin vrå av fullkomlighet utan insyn-tillsyn från något annat levande.

Nu får det bli officiellt, ty det plågar mig så.

Jag drömde.
Peter Settman kom in på mitt arbetsrum, lade sig i min famn och ...

... nöp mig konstant oavbrutet hårt i en av mina ensamma bröstvårtor.

Samtidigt som jag scannat in Dagens bemanning:

Tjugofem namn stod uppradade på whiteboardtavlan. Samtliga slutade klockan 14.00. Därefter noll personer på plats. Och Peter han nöp på oavbrutet.
10 personer fattas. Bemanna!

Jag var ganska pleased med att vakna ute i snövädret ute på min ö.

Vet jag vad?
Det *s*n*ö*a*r*.

Jag är inte d e n men...
Jag hallucinerar om sommarklänning med sytrådssmala axelband, havssaltsblekta hårslingor, solslickad hy, barfotaknarr på verandan och att få svepa det stora matbordet med nystruken linneduk. Tända lyktorna, fyra på utebraselden, knixa in mig i hängmattan och supa mig redlös på stjärnhimlens alla starkhaltiga stjärnor.

F Ä B B B R U A R I, still.
Jag som är Mastress of Patience kommer härmed till korta. Runt grusvägssvängen väntar klipporna. Idag, förmodligen i morgon också. Har ännu inflationsminnen baki svanken. Snön ska bort först. Finns liten risk att skospåren lämnat kvar konturer.

Vet jag mer?

Det snöar.
Apropå den förorenade snödumpningen på Årstafältet: ni kan komma och hämta min snö. Den är vitare än ett ark A4 oskrivet, och som max en och annan plupp av fågelskit i sig.

Jag behöver göra något av detta.
Minnen som bor i kroppen.
Som i mitt förbannade supermedvetande är fullt kalkylerat-analyserat.

Mörkt rum. Fukt. Tystnad.
I oändlighetens ickeslut.

Nynna. Gunga. Vagga. Vara. Vänta utan att veta att det är väntan. Outvecklad hjärnstruktur gällande att ha ramar och regler för när något tar sin början och har sitt ände.

Därpå hennes närvaro. Lukten. Huden. Varmhänder. Klamra. Utan förberedelse inför dess stundande frånvaro.
Kan tillskrivas Handikapp To Be. Alternativt värsta bästa skolan i att överleva.

Tillståndet kom åter till mig i onsdags. Innan insomnandet. Förmodligen back to Källarinsomnandet.

Här tar det slut. No more av nånting. Syrasmakande sug efter ett ände av famligheten utan botten eller topp.

Ikväll sviktar vettet. Medel saknas dock. En jävla tur. För Arbetet. ör Befattningen. För Rollen.

Stjärnhimlen är skarp i sina kontraster. Rymdblomman Solamenta. Jag tänker: hur många dagar skulle det ta innan någon vet att det "felar". Vet: måndag typ vid fikat på jobbet. Möjligen framåt klockan elva. Den närhet som eventuellt kan finnas-kanske är med förbehåll. Inga provokationer. Ibland en kommentar om min konstighet. Ska jag inrätta mig, undran i ögonblicket. Men nej. Jag kan teaterstycket drivet av längtan att tillhöra. Normalitetens trygghet.

Jag saknar The Gardener. Den osviktlige. Fans fan.

Je te desir.
Prends moi.
Je te desir.
Je suis une folle.
Je veux tout.
Mea culpa.

Hur fransk kan man bli?

Jag roar mig själv. Vareviga kväll. Tänder alla tusen ljus. Dimmar in. Äter kanske lite av något. Hänger tvätt och memorerar för varje färdigtvättat plagg veckan som gått. Jag sägs vara vacker av schizofren man. Jag bemöter med ett närmande och ett handslag. Tackar ja till en skorpa med marmelad och äter samman med. Bara det att det tar slut och sista tuggan sväljs. Telefonen ringer. avsändare: Okänd. Någon frågar om Det. Nästa behöver Det. Och jag finns. Jag hjälper. Och har tammejfaan svar på nästan allt. Korridorerna är mitt hem. Medarbetarna mitt KASAM (Känsla Av Sammanhang). Magsåret uteblir av att stanna kvar på avlönad plats istället för att åka därifrån. Dock: älskar att komma  hem. Skyr ej ensamheten. Ändå. ÄNDÅ.

Beröringen. Jag vaknar. Ståpäls i nacken.

Alltid:
Alla - allt - samtligt är ett bibliotekskortlån.  Återlämnas inom 10 dagar i annat fall avkrävs böter. Till låns. Skit samma.

Turn off the light.
Take a deep breath, relax.

Ett minne:
Dessa rader. Parkettgolv. Jag avklädd. Knottrig hud och bekymrad över min barnafödarskrynkliga mage. Stress-svett som porlar under armar. Ligg ner. Tjugosju ljus tända i en ring kring mig. Ögonbindel. Tack. Jag skymtade dig vid en busshållplats för inte så lång tid sedan.

Nutida:
Du som fick mig att i raggsockor rusa ut i natten där du stod och väntade på sen buss. "Återvänd". Dina barn sover. Jag kommer aldrig tillbaka. du gör för ont. Gå.

Mening. Ge mig. Låt mig införskaffa.

Och du suspekte arbetskamrat H:
Vi talade om varsel. Det där med L som dök upp vid Slussen minuten efter det att min och hennes konversation spelats upp på hjärnfilm. Jag berättade: dagen efter jag stängt mammadörren av nöd och hur uniformerade människor nedanför min balkong tog hand om samma slags vita skor och kepa och dunjacka och i periferin, mamman som skrek taaaa inte mitt baaaarn. En gång. aldrig innan eller efteråt.
Och... mina oväntade ärenden i stadsdelen-okänd, hur minst sju minnesbilder filmades i mig. Via sajbern fick jag senare veta att just du varit där. Sett mig på tåget men icket gett dig tillkänna.

Mea Culpa.

Kyssarnas vansinnesoskyldighet. Hopp mellan stenar. Klippan i månljus. Nödens behov av att ta paus från barnaskarebarnprogramsrullandet: bilen behöver tankas. Hembakt. Gärdet. Avmagring. Akademin-Skriva. Samma samma.

När kommer jag att veta att allt är uttömt?

Mea Culpa.



Jag känner igen

Let´s Dance svirrar i bakgrunden. Matlagning kom i vägen, eller kördes parallellt. Programmet Solsidan är igång. Igenkänningsfaktor för mig gällande livet-som-det-bör-vara. Bara det att jag aldrig ingått i den där traditionella tavelramsgrejen. Hus. Amorteringar. Jämka. Sucka. Knulla på avsatt tid. Barnuppfostranshysteri a la Storstadsfasoner. Isch.


Jobbsug.
Några "vuxna" människor som beter sig som femåringar. Min tunga skulle hellre knorvla sig i en sötkyss. Hittade ett ljus designat med björknäveromslag med utlovade hundrafemtio timmars brinntid. Vinterjackan nytvättad. Bara det att den efter tvätten är för tung för att maskinen ska kunna centrifugera satskapet så nu hänger den i badrummet och drippar loss.

Jag saknar motstånd. Gränser. Och tänjningar av dessa.

Huset mitt känns förbannat stort ikväll. Och reklamen vevar på.

Behöver snart googla mig fram till BBC:s hela sortiment av gammal brittisk miljöorienterad film. Heder. Ära. Snörpta korsetter. Män som beter sig som män och kvinnor som således beter sig som kvinnor.

// Signatur G-spotfattighetsSaken.

Vid Slussens nedförstrappa kom konversationen-kort mellan mig och anställd L för mitt huvud, i varje skiftning. På näst sista trappsteget i det fabulösa pendlarstimmet möter jag henne i trappan bara så.

Jag gick med ståpäls mot hållplats H.

Detta händer mig ofta.

På ungefär samma mekaniksätt drar jag mig nuförtiden undan tågrälsbetingat umgänge inklusive den rosenskimrande tillvaroförskönande vinumgängesformen. Tills dess att motsatsen är bevisad.

Jag har världens underbaraste arbete.
Vi dryftar
bimbos
honungsbuskar
nice-asses
och
månadens budget.

Jag har värsta-bästa boendet.
Massa kvadrat med björkvedsdoft.
Spis som vetter UT mot hela saligheten.
Eget sovrum
och
en knarrande veranda inbyggd i berget.


Tonight:
Tre kycklingfiléer still undone.

Och så melodifestivalsstart.
Påsen med Ahlgrens bilar brumm-studsar.
Sjösaltschokladen darrar.

Och jag mitt miffo längtar redan till måndag med jobb och jobb och jobb.

Den ultimata utmaningen uteblir dock. Och ska vi vara allvarliga, jag och mina jag, så undrar jag om jag föddes till en Shelob. Eller. Ja. Jo.