Lovikkalängtan

Leda.
Jaaah...

Nu menar jag inte att leda en blind över ett övergångsställe eller att leda någon genom krig och andra helvettes kval.

L E D A

Det är nu en sisådär femton år sedan jag slängde den Gull-iga vigselringen ner i Mörka Kloakvattnet. Jag har gråtit, kastat popcornskålar, gråtit lite till, burit mörka solglasögon i skinande solväder för att någotsånär inte skrämma slag på folket på mataffären, banken och bussen med mitt tillfälligt ymniga flöde.

Jag har cyklat i raseri, aldrig trott att jag någonsin ska kunna lita på något tvåbent igen, diskat, medverkat på föräldramöten, jagat tonårsungar, lagat trasiga raggsockar, dansat benen stumma på helgdiskotek, druckit-för-många-drrrrinkar, blitt utslängd från krogen, dansat-järnet, jobbat-jobbat-jobbat, målat väggar i chilirött-garfitgrått och choklaaa.

Och sällan känt leda. Näeej.
Små stunder kanske eventuellt. Tjopps. Upptäckten av internettet och dess möjligheter botade tillfälligtvis detta. Observera: att vara i stillhet och att inte ha något att göra är inte leda. Inte veta vad som kommer att ske de närmsta timmarna alls är inte heller leda.

Leda är att vara på en plats och i ett sammanhang som saknar. Glädje, mening, drajv, mörker, kittling.
Händelselöst och utan joy.

Någon lutade sig charmant över en disk och sade "blablabla.... vi är nykära..."
Detvillsäga: denna samhörighet och närhet är ett ytterst tillfälligt tillstånd. Vi kommer att drivas mot ledans falnande kalhygge en dag - inte idag my friend - men snart, för så ÄR det.
Eller? Svar-nej.
NEJ.
NEJ!

Det skulle kunna bli en historia om att släppa.

Umeå denna afton i juli. In-sikt om vidunderlig utsikt .
Staden ser på. Och ler aftonlikt.


Det finns en klippa med ett hav som pockar på, stänker ner det slumrande sinnet och påminner om en slags karg oändlighet. Jag tog emot.


Lite vila under ett nät av möjligheter. Inklusive eventualiteter.


Underströmmar.


Stoppskylten, som ej vill vara med på bild, påminner om livsfara utifall Du beträder det okända. Go, go, go!


Lager av tid.


Pajala at noon. Vågar du beträda underlandet Kina?


Brutal kärlek.


Inloppet till byn Lovikka. Jag hade nog aldrig anat dess ödesmätthet.


Ludet. Gåtfullt.

Resan har bara börjat.

Utö.
Hela klippiga salta viken ägdes för en dag av oss. Inklusive guppande rosévin doppat bakom solvarm sten , superlycklig portugisisk vattenhund, humlejagande fågelhundsvalp och två styckna bikinisar-med-fyllning.




Rätt element, elementärt.
Bikinin ville inte vara med på bild.



I denna nedförsbackesbosättning vilade vi. Och voffsarna.
Har ni någonsin delat sovsäck med en snygghund full med korkskruvar eller med en fågelhundsbebis med bebiskissblåsa?



Snygg-Nisse och valp-Trilla är svåråtkomliga.



Båt.
Ett äkta pars gemensamma sommarparadisiska bohag. Kaffe, miniminitoalett och gupp-gupp ingick.



Hemligt placerad kyrka på ö. Utifall.

Eva konstaterade att vissa människor kan tillfriskna trots att de är från begynnelsen störda-så-inni-helvette gällande exempelviiiis relationer.

Hon tittade på MIG när hon sa det.

Jag sitter här med halvsidesliknande ansiktsförlamning, x antal löpmeter sytråd fastlödd i tandköttet samt med ett rekordmedgörligt sinne.
Jag har legat på Slaktbänk likt ett litet söndagsslaktdjur utan bedövning och med hela tandläkarkåren fastnaglad i kvidande kropp.
Nu:
No more tand.
No more fears.
...or tears.

Finns inget mer fromhetsdanande än att medverka i söndag-den-femte-massaker på bästa och mest oplanerade akuta tandläkartid.
Gud i tandfé-himmelen vad jag är tacksam över att det finns yrkesfolk som visserligen fått sig ett stycke axel i tvärlåsning under pågående fyrtiofemminutersingrepp, men... som räddat livet på mig till skyhög jourtaxa.
Jag har sovit, jag har medicinerat, jag har druckit och nu även försiktigt ätit.

Livet är stort, eller hur?