Lovikkalängtan

En.

Två.

 

 

Tre.

 

 

Fyra.




Fyra klänningar och en lycklig garderob. Fullsmock. Berusningsstinn. Och jag har inga som helst planer på att ta in mig på Rehab för åkomman.

Ouuh where are thau?

Jag vill ha. Jag saknar. Jag lovar att vara en fin-människa i resten av mitt glamouröst rigoröst händelserika jetsetliv bara Någon ger mig en sån här.
Jag kan icket sticka mina raggsockor i en soffa - det fattar väl vem som helst. Ej heller är det möjligt att förföra mig in i dendär boken sittandes på en pinnstol. Och... kreativiteten riskerar att mumifieras för var dag den ofåtöljfyllda platsen väser elakt tom.

Snyft. Snyyyt. Och snor. Och två mycket mycket rödsprängt söndergråtna ögon, så orättvis världen kan vara.

Jag är tämligen säker på att det där med prinsesserivurmen absolut nedärvs å det sidenaktigaste från mor till dotter till dotterdotter.
Bernadottskorna ligger klart i läge-lä.

Läge:
Patchoulirökelsen pyr på.
Cornelis sjunger om Saskia.
Vattenhinken har fyllts på.
Med vatten??
Nä.
Jag är Hitlers syster.
Förintelse. Av små söta söta sniglar.
Jag inväntar bara en action av "Rädda Vindös Sniglar" från en av alla dessa åttiotalister som ägnar mer möda åt att rädda just en arm skärgårdssnigel från att låååångsamt-plåågsamt döööö än att skaffa sig ett jobb.

Min vindsnurra. Var morgon drar jag undan sidengardinen i sovrummet, ungefär klockan halv grynings-fem och ser hur snurran vajar efter en hel natts snurr.

Med denna Blåkulla-sak sopar jag varsamt undan nattens maror.

Här grillas alla fördomar, en och en.

Jag vill alltid säga Basilika trots att det heter... rosmarin. Ett nattfönster på glänt och dofterna ger sig på både min hud och tillika sängkläder. Kewl... jag bor i ett grönsaksland, liksom.

Jag trodde ett tag att Margeriitha var en drink?

Vintage.

... och till sist den där sista droppen vatten, enligt Ranelids högtraviga filisofi. Oavsett, den lyser millimeterstunt vackert i natten.

 

... hur jag ska i ord kunna tala om varför ett besök norr om Norrtulls gränser kan införliva såpass mycket frid att ingen stressjävladjävul kan ansätta mig.
Vi norrlänningar är inte bättre än annat folk.
Vi är ojämförbara bara.

Hur långt från Stureplan som helst.
Ni som kan gissa vad som döljer sig under den välsvepta blå presenningen blir mina vänner för evigt. Eller ja, tills i slutet på augusti i allafall.

Varje afton när klockan passerat sjutton-noll-noll bländades norrlandssolen av denna skapelse. Den lär ej rubbas så länge Eva får bestämma. Jag ska BÄRA den hem till Vindö, jag lovar, den dagen Eva inte på det viset bor i denna trädgård.

En världsvanebildad människa kanske skulle säga: släng skiten!
Isåfall får jag slängas på sophögen likväl.
Åldrad kvinna som definitivt upplevt samtliga årstider och som aldrig någonsin kommer att ansöka om medlemsskap på S.A.T.S.
Beauty.



Detta med karma.
Bonad-gammal på det enda caféet. Luggsliten visdom. Själv sliter jag håret i vansinne i min längtan efter att mina premiärfrön ska Bli-Nått.

Med på resan är naturligtvis Hugo. Han är vingklippt och jag brukar ofta undra varss han skulle ta vägen om inte hans vingar kapats. Förmodligen ingenstans. Han äter kycklingfilé, Mango-Raja-sås och färskpotatis som vilken sommarmänniska som helst.
Och from som vilken lobotomerad sak som helst.




... emellanåt.


Ja.
Ni börjar fatta va?
Att ha norrlandsblod i sig är idel lycka.

Sådärja. Bara leta reda på dynorna-nånstans.




Och hänga lite tvättelitvätt.




Och låta Eva ta Dagens-Outfitbild i sött kvällssolsskimmer.




... och en till för tydlighetens skull.


Fakta: mjukisbrallorna är Robin-Hood-gröna, sandalerna sladdrigt enstorlekförstora och tröjan sömmar klädsamt noppriga. Det uppsatta håret är tvättat och piffat i Dyrschampo från Äkta Salong. För fem veckor sedan sisådär.

Allt var inte bättre förr.

Nya skor från Tamaris. Kräsen är jag. Antingen är klackarna sju meter höga eller så är skorna uppförsbacke-platta. Kilklack går dessutom fetbort.
Där stod dom.
My precious.
Klack lagom. Mjukaste skinn. Och jag kommer att överleva sommardagarna utan att dö efter fyra minuter. Och dom åker med i rosa resväskan upp till Blåsjön.

Sen måste jag anta idiotutmaningen:
Har du någon att skylla på? Om svaret är nej - stackars dig.
Jag skyller på Vintagemodet och dess flörtiga närmande till det som för mig som avdankad men fullt levande formgivare är i det närmsta perfektion. Snygga skärningar. Blomster som ger längtan. Kvinnliga konturer. Att jag numera denna säsong fullständigt ruineras är således affärskedjornas fel. Jag kommer alltid att hävda att marinrandigt - randigt överhuvudtaget - aldrig klär en dam. Never. Ej heller hysteriska prickar eller formidabla rutor. Väck!

Gångna stunder är bevisat äkta. Kristalliserade funderingar kring framåttid. Anamma och välja bort.
Och hungrig är jag.

Ni har upplevt det.
Ni går där en tisdagkväll i skymningen. Mysbrallorna på, godissuget härjar. Ingen ser dig. Du är ute på ett väldigt osminkat secret uppdrag.

Då kommer polisen.

Vad har jag gjooort?????

Idag klockan 14:55:
(telefonen ringer)
"Mittnamnochtitel"
"Jaaa... hej... det här är XXX... personalchef på Systembolaget..."

Vad har jag gjooort?????
Har jag handlat över min ranson?
Köper jag för billig alkis-no-taste-at-all-alkohol?
För många besök per vecka?

"Jag har fått en ansökan om sommarjobb från YYY som har angett dig som referens"

J....aa...haaa...?!