Lovikkalängtan

Jahapp. Jag har fått träna mig i att kompromissa. Denna dygd som jag för länge sedan valt bort i min vardag. Även fritiden är friad från detta fenomen.
Jag har en historia som springande unge uppe i norrland. Farsan ledde både flick-och damlaget i fotbioll och vi var hyfsat bra. Van titt som tätt de regionala kupperna, och för att farsan inte skulle anklagas för jäv så fick hans egen dotter, jag, finna mig i att springa extra fort och extra länge plus extra allt. Ni kan tro att jag blundat envist så fort jag sedan vuxen ålder sett en löpare ute på gatorna. Tvi.

Nå...
Nu bor jag omgiven av ödsliga grusvägar som slingrar sig kring kustbandet. Jag tränar inne i civilisationen och har skött detta nödvändiga-för-själen men också kroppen, till punkt och nästintill pricka. Min föreställning inför den svärmande vårens ankomst var att jag inte skulle behöva kämpa så infernaliskt med att stanna kvar dessa långa dagar för att junka i mig endorfinruset när kvällsljuset landat. Att jag skulle lättsammare tycka att det var en hel del kvar av dagen åssåvidare. Men... Tvärtom.

Jag har aldrig upplevt en sådan svacka som nu när jag har sol och värme och en underbar kvällsveranda som bara stönar av välbehag i väntan på att jag ska komma hem. Vad göra?
Jag lade märke till att jag börjat SE reklamsekvenser av lyckligt trancebesatta springfolk. Att jag gång på gång studerat i förbifarten Stadiums skyltfönster med halvpsykosliknande tillrop: Join!!!

Idag kapitulerade jag.
Jag köper de minst fula skorna. Jag skiter i att ögats estetik får spatt. Springskor kommer aldrig aldrig aldriiiig att likna ett par smäckra ballerinaskor. Fatta.

Jag har precis packat upp dessa wannabe-skönheter som i morgon, 1 maj, ska ut på sin premiärrunda. Och jag har bearbetat tanken om att j a g ska med.

Jag brände av ett sånt jävvla leende alldeles nyss mot storspegeln i mitt spa-aktiga badrum.

Jag är skitnöjd.
Jag är inte 27 och ska ha ensamrätt på Svåra Funderingar och se mig som ett Missförstått Unicum.
Jag får inte psykbrytsutbrott för att vågen visar 0,3 hektos viktökning.
Jag överlever utan att busschauffören brakar rätt in i rondellen-ellen för att få sig en glimt av mina svassande höfter.

Jag lägger ut en duk, svepande.
Jag slickar citronmajonnäsen av fingertoppen.
Jag iakttar hur det kylslagna kvällsregnet behandlar mitt partytältstak. (Det verkar stå pall.)
Jag klämmer in ytterligare tre klänningar i min rekordstinna walk-in-closet.

Och gråter inte särskilt mycket.

Var dag har sin karaktär.

Bara beskåda...



The Piano.

Och lyssna.
Youtube. The Piano - Soundtrack.

(sajbern behagar icket länka denna melodi.)

Jag surar fortfarande över min bortslarvade överföringssladd som ska förgylla repsektive översätta mina skrivna ord till något mer visuellt via min hyfsat okejiga digitalkamera.
Sierskan Saida är ju som bekant ej längre i livsbruk så ingen hjälp får jag från henne heller.

Idag timeoff.

Vaknade klockan ettnollnoll av ovän saliv-saliv-salivökning och efterföljande kräkning. Kooolt. Men som alltid, överleverska som jag är, finner jag det hoppfulla i det hela; nämmerligen det att detta tillstånd alltid är snabbt övergående. Beviset för denna filosofi är att jag just nu är kapabel att sitta och skriva här, dock något osugen på fet grisstek med bärnstenssås.

Hade jag inte slarvat bort min sladd hade ni kunnat få se det alltmer skymtande klippiga lilla berget utanför mina fönster. Ekorren med ludna svansen som alltid sätter igång den där ekorrsången som ni säkert någon gång hört talas om, om inte annat på youtube eller via sagolika-saken-spotify. Ni hade även fått ooooh:a över tavlan jag bar hem för ett tag sedan, den med sliten guldram innehållande ett barnsligt tecknat nattlandskap inbäddat i muminsnö, med tillhörande stjärnhimmel och ett snöklätt hav, eller... en vik, med felvinklade små trähus invid strandkanten. Slutligen hade ni dött av lycka över min egenhändigt lösta konstruktion a la uppspikning av gamla spetsgardiner. Just just nubb, småj-a nubb i täta rader. Vad göra när författarinnan köpt gardinstång men glömt själva fästena?

Annars stirrar snöskyffeln på mig här ute på verandan, men än ett tag är jag alltför matt i knäna för att anta utmaningen, den att hyvla bort någon meter snömassa som ännu limmar sig fast på min veranda. Well, klockan tickar sakta och jag har inte brått någonstans.

Tack Dotter Amelie som håller sig ajour med tevehändelser. I detta fall serien Mad Men. Jag har snappat upp lite här och lite där om denna teveseries magnifikt träffsäkra skildring rent formgivningsmässigt a la 60-tal. Och som laglig Formgivare anammar jag detta med dreggelfaktor-muchomucho. Bara en sån sak som att säsong 1 är paketerad likt ett cigarettpaket. På den tiden ansågs inte nikotinister som Jordens Avskum. Sen kan jag diplomatiskt intellektuellt acceptera Swea Rikes Auscwizsjakt på rökare, likvärdigt Socialstyrelsens en gång så berömda hetsjakt på folk som icket trugade i sig årraskivorfullkornsbrödsskivor om dagen. Bara att gilla läget.

Sen...
Om det undgått någon att HönaPönaHögtiden stundar:



Blåkulla.
Varför beger sig åtminstone en fjärdel av den kvinnliga befolkningen kvastledes till denna plats?
Nån slags årsstämma a la Ruggpartiet FI?
SPA-kommaifråntvättkorgsweekend?
Eller är det flygturen, hisnandet i magen i sig som tjusar?
Vart beger sig männen?

Beats me.