Lovikkalängtan

Jag haver misskött min lilla blogg å det grövsta på sista tiden. Jag tillskriver fenomenet Bloggtystnad med anledning att jag levt mina drömmar istället för att skriva om dom. Nå, en aning tillrättalagd ursäkt, men det förhåller sig som så. Jag lämnar storstaden och tar mina väskor och bosätter mig vid ett såkallat-hav. Jag sätter potatis. Jag somnar till fågelkvitter och vaknar till detsamma. Jag vandrar i kvadraters ytor på knirrande underlagstiljor.
Jag älskar.
.. och älskar mitt kallvatten hela dagen lång.

Hej klocka.
Det är märkligt hur urtavlan kan skifta i hastighet. Förnuftigt sett, så bör ju tickandet fortskrida i ungefär likasamma marschfart. Men, ni Tillgängliga, ni vet... hur den kan stå liksom stilla, rusa, maka sig fram i egen pösiga takt.
How should I put this?
Jag har en del folk i min vardagliga närhet (inte mina ättelägg eller nära-kära!) som var och varannan vecka slänger sig med det faktiskt heliga uttrycket Carpe Diem utan att ens vara ett ljusår i närheten av dess ursprungs vackra sällsynta betydelse.
Det att inte fundera över hur morgondagen ska sluta eller för den delen gräma sig över de val och konsekvenser man har att leva med sprungna ur det förflutna.
Att skaffa en supertelefon som det även går att ringa med hjälper inte. Det är inte att Fånga.
Att fälla igen laptopen utan att släcka ner den, för att i nästa stund fälla upp locket och därmed vara inloggad är inte heller att Fånga.
Kan det heta att inte-våga-släppa?
Prova att bosätta er i en mörk källare på obestämd tid utan att veta när Någon behegar att komma och öppna dörren och släppa ut er.
Prova att säga hejdå utan att veta när nästa hejsan kommer.
Då kanske vi kan börja prata-fångerier.
Annars...
Snön och modden påminner oss om att det är väldigt lätt att halka omkull och att det kommer en sommar (om man nu suktar efter en sådan) efter detta. Apropå att Fånga.

Hon kör längs alltings farleder. Glesningen á la norrland. Uppfarten. Hennes pappa har numera skylt allt bråte under diverse presenningar. Han är Kungen. Den person som styr allt. Och ändå inte. Det han inte vet och aldrig kommer att förstå är att hans bäste-före-datum passerat. Ändå.
All hans omsorg finns där. Klippa gräset. Plantera (plast)-blommor. Godkänna dagens middag med smaker.
Det kommer att ordna sig. Bara det att i omställningens fas så blir allt så värkligt starkt. Mamma som mosar Dagens Vitaminer i mixern. Pappa som vräker upp Yngel och tvingar i Denna dagens vitaminförutsättning. Och... så finns inte dessa plötsligt överhuvudtaget???

Jag vet inte om jag är 23 eller bra eller fulländad eller container eller bra igen eller vadfansomhelst. Jag får liksom inget kvinnokvitto på att mina konturer är det som fulländar. Jag kanske bara finns där likt Ingången på IKEA? Vad än, om än, så kan jag inte se det territorium som jag isåfall skulle nyckelbeträda för att själv förstå.
Vad händer? Noll av: Klä av dig. Låt mig se... Dina höfters rundning får mig att dregla. Jag älskar din mage, kvinna.
Jag skulle i detta läge likväl kunna vara ett Mumintroll. En bekväm sittpall. En tjusig microvågsugn. Förvirring råder och jag kan inte ens förstå vilken färg den bär. Könstillhörighet borttrollad. Identitet väck. Jag borde finna. Jag bör utmana. Hela tiden är j a g ett traditionellt skådespel istället-för. Någon annan får lov att utföra något som inte eggar. Höna som jag är.

Hej

Jag både vet och står handfallen i samma skål-hage-rum. Någon slags längtan efter hållbarhet och äkthet och riktighet. Samtidigt... någon trycker på en knapp så är allt väck. När det blommar som mest så kommer jag att vara någon annan stans utan att för den skull veta om den platsen överhuvudtaget har Känning.

Jag vet precis. Hur det är att tvångssitta vid ett gemensamt bord och utsätta örongångarna för allt detta dravel. Alla pratar men ingen når fram annat än till tallrikens kant. Obskyrt deltagande. Vi är sex runt bordet med varsin ditslängd servett. Torka din mun ren utifall det skulle råka komma smutsigheter ur den. Putta bara inte till glaset på vägen. Person 1 har i hela sitt liv fått utrymme att sprida otrevligheter likt mundiarré utan att straffas för detta. Person 2 gömmer sig mest bakom en dagstidning som höroff-filter. Person 3 håller på som bäst och suger i sig snickerikonstens alla vinklar och håller osynligt filter för öron. Person 4 håller på ungefär som person 1. Person 5 har lärt sig att uppskatta sladdbarnets ynnestar: ringa när mjölken är slut, gråta när tvätthögen är för övermäktig och därmed finna 1 och 2 helt oumbärliga i sin beroendekärlek. Och hon vill inte kännas vid att hon så när hade riskerat att bli döpt efter schlagerdängan "Maria Therese". Person 6 längtar mest därifrån.

Jag har ingen aning i min rubriks innebörd i afton. Jag är liksom på dansgolvet ändå. "Jag dansar inte". Synd. Dansen och rytmerna är likamed förspelsförspel. Garage har en genuint riktig ådra. Ikväll råder planritningar. Skattmasgranskningssgöromål. Sms-bajs och diverse annat som får mig att fundera över vad Folk pysslar med. Bläk.

Jag vet inte om Harriet visat sig. Denna åldrade primadonna. Hyllad, "älskad". Allas och ingens. Svepande vackerklänningar. Scenen och därvid hela hennes identitet. Numera arkviverad, bäst-före-datum passerat. Då.... männens hunger. Allas och ingens egendom. Nu... den där lätt söta odören av ensamhet. Den av kommunen ditskickade sommarvikarien som försöker få inkontinensblöjan att få liten glamourgloria över sig. *söt passform HARRIET.* Hon lägger märke till denna sommarvikaries lättsamhet. De vackra händerna. Ådrorna. Den timida antydan till manskraft. Tröttheten. Icke-accepterandet. Det att ingen man någonsin någonsin kommer att åtrå. Ta. Äga.

Det går att leva ett fullgott liv trots allt. Mina återkommande drömmar har samma tema. Jag försöker tala, människor omkring mig, men ingen hör. Vad gör jag då? Jag höjer min röst. Upprepar det jag vill säga. Oftast frågor som behöver svar. Om inget svar ges? Jag vet inte. Jag stänger portarna. Tunga, gnissel. Tystnad. Förvirring. Är min fråga inte viktig? Borde jag ha svaret i mig? Syns jag inte? Finns där någon övermakt som sagt åt människorna att behålla tystnad när jag talar i ett ädelt syfte att få mig att växa? Bara det att ingen tillväxt sker. Sorry mate. Jag bara drömmer samma samma om och om igen.

Babbino Caro fyller huset och får tusen stearinljus att smäkta. Opera-opera-opera.
Still undone Dream:
Långsvepande klänning. Lilla sjalen runt axlarna. Sitta i sammetsbeklädd föreställningsstol - bästplatserna reserverade. Låta det utopiska ramma sinnet. Ut och zippa pauschampagne, ett glas i tunnaste tunnaste kristall.





Gå till sängs. Nystrukna lakan. Vissheten. Den att vakna tillsammans. Grynings oändlighet.




Awakenings




Frukost Frukost i sinom tid. Hud. Nakenstund i höstkyla som får bita ett bett, uppvaknande.






...böna för böna





This is it.
Och jag kan inget annat.
Rammad.

Huset innehar min fulla själs devotion. Vart och ett av de ljus jag jag ikväll tänder talar. Lost. Translation no needed.

Jag och Kära Släktingar sitter och hamnar mitti Friidrottsgalan på en teveapparat jag inte haft igång sen i maj tror jag.

Femtusenmetersloppet påannonseras. Jag ler. Korkat. I teve. Ungefär lika spännande som att dra igång en tevesändning på en sovande människa:

"Ojsan... titta ... där vände han på sig!!"
"Nämmen... där kom en Prutt!"

Jag: Hahahaaa....!!!...Idioter!! Hur kan man komma på att vilja springa FEMTUSEN METER? Det är ju hur mycket som helst.
Svåger: Du ska ju springa DUBBELT den 5 september.
Jag: ......????!!

Räknar. Femtusen meter är... är... inte femhundra meter. Inte sju minuters plåga. Inte på något sätt.
Ser ganska skelögt fram emot en tvånätterssändning med sängvändning + fisar.
Varför varför lärde jag mig aldrig någonsin matematik?

Jag undrar. Det kanske är som så att jag är på Besök i denna Värklighet. Betraktar, upplyser en grusvägs krök i gryningen, bildar segelduksbärighet i Tillvaroar och är Alltets och Ingets att umbära.

På jobbet:

A: Syrran har anmält oss till Tjejmilen. Jag är liiite sur på henne.
-  ......!!!!! ... (jag förstår... jag startar en krisgrupp för dig... springa Tjejmilen likamed självmordshobbygrej, FRIVILLIGT???)
A:... till FUN-RUN-klassen!
- ...???
A: ja, ingen tidtagning - och det vill man ju ha. Ska inte du anmäla dig? Det är säkert inte för sent.
- .......
A: ??
- (..hur dummihuvvet ÄR du, din lilla kvittrande rosenkindade apa???) ... eh.. nä alltså... anmälningstiden har säkert gått ut.
A: en mil - ingenting vet du... maran jag sprang är ju på drygt fyra.
- F...fyra...steg är helt tillräckligt för mig.
A: men du springer ju en timme varje morgon???

Sen kvittrade A (-pan) vidare med sitt sagt.


Angelika:



Idag, nyss, för en jävulskt jobbigt liten stund sedan anmälde jag mig till TJEJMILEN.

Krisgrupp, någon?

Jaha.
Inte var ju tanken att jag skulle avhandla mina knakande knän som talar om för omgivningen att jaha nu reser hon sig upp från sittande till stående.
Ej heller hade jag tänkt jämföra Kalles Randiga Kaviars pris på Willys vs Vivo-På- Östermaaaaalm.
Min dotter pepprar mig.
Det ska vara ROCKABILLYTEMA på vårt bröllóp mamma. Happ.
Hon fattar.

"Det räcker med ett prickigt hårspänne mamma..."

Lojaliteten hos ens avkommor är nog i alla kategorier det mest ursprungligt genuina som finns. Så mycket att lära. För oss "vuxna".

Jag vet.
Att...
Jag bör släcka lampan nu. Klockan fem ska jag ha ålat i mig springelingkläderna. Junkie. Endorfinutflödet efteråt.

Idag fick jag hem mina nya riktigt äkta glasögonen.
Ni kära kära läsare - se fram emot en blogg med läsbart innehåll hädan efter.

Inga pussar i halsgropar och ljumskar utdelas utan avtal och Li-sense.
Men en stor ståpåtåkram till ER, människor.
Var rädda om er, inte FÖR er.